Uppgörelse med gamla maktstrukturer

I dagens Östra Småland gör Laila Naraghi, SSU:are från Oskarshamn, upp med socialdemokraterna i Kalmar län och dess avgående ordförande Roger Kaliff.

Kaliff har varit ordförande sedan 1992. Under hans tid har partiets medlemsantal i Kalmar län minskat från 9.412 till 4.567. Var sjätte väljare har svikit partiet i landstingsvalet under samma tid.

Laila Naraghi skriver bland annat angående Roger Kaliffs avgång:

Jag hoppas då att eran av förfall och ryggdunkande går i gravet för att ge plats åt något nytt.

Och lite längre fram:

Kaliffs tillkortakommande är politiskt och organisatoriskt. Han ska hållas ansvarig för vad socialdemokraterna i länet gjort - och inte gjort. För vilka politiska initiativ som tagits - och inte tagits.

För en socialdemokrat är handling centralt. Roger Kaliffs frånvaro signalerar likgiltighet. Hans brist på ledarskap har lett till att socialdemokraterna i Kalmar län saknar tydlig relevans. Det innebär att samhällets orättvisor inte utmanas tillräckligt kraftfullt.

/.../

Den som inte går partidistriktets maktgäng till mötes genom att bocka med mössan i hand kan få det svårt. Men den som däremot gör det belönas med uppdrag, ryggdunk och inbjudan till fest på hotellrummet/i bastun före allehanda partifester.

Jag har sett Laila Naraghi länge. Jag lärde känna henne och imponerades över engagemanget under hela hennes högstadietid, då jag arbetade mycket med hennes klass. Det var under den tiden hon gick med i SSU. Något år senare blev hon ordförande för SSU i Kalmar län. Nu sitter hon i SSU:s förbundsstyrelse.

Hennes uppgörelse med socialdemokratiska distriktets maktstruktur är tuff. Eftersom jag själv är engagerad i vänsterpartiets distriktsarbete i Kalmar län läser jag artikeln med extra intresse.

Min känsla är att de flesta är väldigt trötta på gamla maktstrukturer. Oavsett vilket parti eller vilka organisation det handlar om. Jag tror att det hänger samman med att värderingarna idag är annorlunda. Visserligen har "social kompentens" stor betydelse. Men det ska ändå underordnas kunskap och utbildning.

Vår föräldrageneration, den stora jätteproppen Orvar som fyrtiotalisterna kallas, avancerade i hierakierna med hjälp av ryggdunkanden och utbildning var inte så viktigt.

Naraghis artikel skulle säkert kunna appliceras på många andra institutioner och organisationer i samhället. Det gäller bara att ha modet och styrkan att våga bryta mönstret!

Läs gärna också vad jag skrev igår om tystnad.