Igår tog Uppdrag Granskning i Svt upp den rådande läkarbristen. Det är en dyr brist. Både genom vårdköer med mänskligt lidande men också ökade kostnader för oss skattebetalare för att landstingen ska få tag på läkare.
Läkarbristen drevs fram genom Läkarförbundets krav på färre utbildningsplatser på läkarutbildningarna. Under 1990-talet halverades antalet utbildningsplatser. Det har varit förmånlig för läkarna som kunnat ställa krav på löneökningar.
Stundom har det varit brist även på lärare. Men det har inte drivit upp löneläget, utan kompenserats genom att outbildade anställts av skolorna. Jag själv började så i mitten på 1990-talet.
Läraryrket är nog det enda där utbildning inte är så viktigt. Vem skulle låta en obehörig läkare utföra en undersökning och ställa diagnos? Vem skulle låta en obehörig ingenjör rita en bro?
Kommunerna har ett stort ansvar för lärares status i samhället. Kommunaliseringen var ett av nådaskotten som urholkat synen på lärare. Så har vi också fått den skola vi förtjänat. Och major Björklund åtgärdar det hela genom att bruka rottingen mot eleverna.
- - - - -
Svt, DN, GP, Metro, Barometern, Fotolasse, Nabbsjuan. Andra bloggar om: politik, arbetsliv, sjukvård, skolan, ekonomi
4 kommentarer:
Tja, har exempelvis jobbat som barnbibliotekarie utan utbildning. När vikariatet slutade ville alla ha mig kvar, för att nu skryta lite. Likaså när jag undervisade på universitet, så fick jag kursutvärderingar på topp, utan pedagogik. Samma sak har jag upplevt de gånger jag blivit anlitad till vanliga klasser. Min avsaknad av pedagogik gör att jag kör min egen stil, vilket har varit mycket uppskattat. Nä, just för läraryrket så har man sett hur fokus på flumpedagogiker har förstört för läraryrket. Bättre att släppa fram dem som har kunskaper, engagemang och känsla för eleverna. Vissa yrken, som läkare, kräver ju spetskompetens. Men andra yrken kan man i princip klara utan dagens högskole- och universitetsutbildningar - lärare, journalist, bibliotekarie exempelvis.
Jo så där tyckte jag också på 1990-talet när jag jobbade inom skolan utan en enda högskolepoäng. Idag inser jag hur fel jag hade.
Idag har jar ironiskt nog också en kvarts miljon i studieskuld som jag betalar nästan tvåtusen spänn i månaden på. Men det har inte kompenserats i lönekuvertet. Just nu är jag dessutom arbetslös.
Jo, det där med 2000 pix i månaden känner jag igen. Hur mycket man än betalar så ökar skulden för varje år, i alla fall min.
Men det är ju lärarfacket som tjatar och kräver lärare med pedagogik, inte eleverna. Den som saknar pedagogisk utbildning kan ofta kompensera det. Den som däremot har pedagogik men saknar kunskaper eller ett bra sätt gentemot eleverna är körd. Men det där kan vi förstås se lite olika.
Jag håller med Tomas här.
Det finns enstaka verkligt pedagogiska begåvningar, sådana där som är födda att undervisa och så att de får alla elever med sig. Det finns de som befinner sig på universitetsnivå i matematik när de är 11 år.
Men, de allra flesta av oss är inte sådana extrema naturbegåvningar, alltså behöver de flesta som arbetar som lärare en hel del utbildning för att förstå vad läraryrket innebär och för att bli goda lärare. Alltså ska principen vara att man har utbildade lärare. Man kan inte bygga ett helt samhälle på de väldigt, väldigt få extrembegåvade människorna. Man måste bygga det på de vanliga, normala, genomsnittligt begåvade personerna.
Skicka en kommentar