Våta fotspår och en slags kärleksförklaring till Västervik

Barfota och insvepta i varsitt badlakan, kom de gående från en av villaträdgårdarna, mor och tonårsdotter, och gick raskt över den varma asfalten på genomfartsvägen, ner på stigen, genom gräset den sista biten till bryggan i viken. När jag kom ikapp dem, förbi husen nedanför Sankta Gertruds väg, såg jag två badlakan på bryggan och kvinnorna var redan nere i vattnet och svalkade sig.

Det var en vacker bild, en av de första bilderna jag såg, när jag den första kvällen som nyinflyttad skulle ta en kvällspromenad, denna ljumma sensommarafton, den heta sommaren, valåret 2014.

Luften stod stilla och högsommarvärmen höll i sig. Det hade varit en het sommar. En sån där svensk sommar som gjorde människor glada och bruna och som satte fart på glass- och ölförsäljningen. En sån där sommar då det var fullt på uteserveringarna varje kväll. Då oset från grillarna i villaträdgårdar och på balkonger låg som en tjock heltäckningsmatta överallt på kvällarna. Det var sorlande samtal och middagar i skuggan bakom markiser och i bersåer. Glas som klirrade. Trubadurer som spelade. Solen gassade, båtar snurrade förbi ute i viken och solen tycktes aldrig vilja gå ner.

En timme senare passerade jag samma plats igen, på väg hem. På asfalten såg jag våta fotspår från mor och dotter som gått tillbaka över vägen upp mot villaträdgårdarna.

Jag stannade till på Rubinen och tog en öl och satte mig under ett parasoll utanför, för att svalka lite. Bilar och cyklister passerade. Solen gassade. Det fladdrade i håren på cyklisterna. Alla sökte lite fläktande. Jag hade funderat mycket över vad jag egentligen hade att göra i Västervik, varför det blev som det blev. Trött på konflikterna och den oförståelse som jag mött de sista åren på olika skolor i olika kommuner. Jag var på en slags flykt och funderade på om det skulle bli ännu ett misslyckande?

Men hittills hade jag blivit så väl mottagen. Av min blivande chef som pratade precis samma värden som jag letat efter och saknat. Av min hyresvärd som erbjöd enda lediga lägenheten i stan. Hon var positiv och okomplicerad. Av tjejen i budbilen som kom med möblerna jag köpte till lägenheten. Ett leende och servicekänsla betyder så mycket. Jag kände mig välkomnad av dem alla.

Så jag satt där på Rubinen med min öl och tänkte på detta. Och jag såg de där blöta fotstegen sakta dunsta bort på den stekheta asfalten. Det var sommar och frihet och värme och småstad och närhet till skärgård och hav och bad och kultur och kärlek i de där spåren. Det var en vacker bild, denna första kväll för mig i denna nya stad. Jag kunde inte annat än älska denna plats som jag precis anlänt till. Det var här jag skulle bo!