Kometsand från Perseiderna och satelliter i bild

Vid några olika tillfällen varje år så passerar jorden genom banor av sand i rymden. Det blir alltid ett spännande skådespel på himlen, den gångna helgen var ett av dessa tillfällen. 1992 passerade en istäckt komet solen och jorden och smälte delvis och lämnade efter sig en svans av sand i rymden, ungefär som från en sandbil som bekämpar halka på vintern. Dagarna runt den 12 augusti varje år så passerar jorden genom detta bälte och när sandkornen når vår atmosfär så förbränns de. Detta kallar vi stjärnfall. Kometen kommer tillbaka i vår närhet om 110 år och fyller på med en ny svans. Jag tog med kamera och stativ ut mellan klockan elva och midnatt i går kväll och tog lite bilder.

Här ett stjärnfall i nordost som alltså egentligen är gruskorn som förbränns när de når vår atmosfär.

Jag hann ta 89 bilder men lyckades inte få med flera stjärnfall i samma bild. Alla bilderna är beskurna.

Här riktade jag kameran mot nordnordväst och Karlavagnen där ett flygplan passerade precis över vagnen. Handtaget går upp till vänster. Under flygplanets linje finns en svag vit linje som är en radiosatellit från Iridiumsystemet. Iridium 25. Det finns 66 aktiva Iridiumsatelliter i Motorolas system med satellittelefoner, och det går via Heavens Above att se när de dyker upp hos dig.

Kometsand eller stjärnfall mot ostnordost kl 23.36. Röda pricken på skorstenen och ytterligare några röda prickar är döda pixlar i min kamera.

Kl 23.44. Den här satelliten har jag lyckats identifiera med hjälp av tid och position. Det är RS-15.

Okänd satellit mot öster kl 23.50. De tre senaste bilderna är tagna i samma position. Notera att stjärnorna flyttat sig på himlen eftersom jorden roterar. Satelliter blir till streck eftersom de reflekterar solljus och slutartiden är lång och satelliten hinner förflytta sig. På samma sätt blir stjärnorna korta streck på grund av rörelseoskärpa, eftersom jorden roterar.
Uppdatering: Ser nu att det faktiskt är ett stjärnfall även i denna bild uppe till vänster.

Minns inte om detta var en satellit eller ett kometsand. Bilden är tagen kl 23.54 mot öster.

Efter mörkrets inbrott

Mörkret har väl inte riktigt gjort inbrott, utan snarare svept sin filt över landskapet. Kameran får stå på stativ och arbeta under lite längre tid. Bilden här ovan är tagen mot öster den 13 mars, då Jupiter och Venus syntes nära inpå varandra på sydvästra stjärnhimlen. På bilden nedanför syns planeterna. En satellit seglar förbi vid sidan om planeterna.

Bilden här ovanför är från julaftons sena kväll när ett flygplan passerar på norra stjärnhimlen där man kan ana vår egen galax Vintergatan som ett vitt dimmoln. Vintergatan är formad som en tallrik och vi befinner oss med vårt solsystem vid en punkt mellan centrum och kanten på denna tallrik. Tittar man mot nordvästra stjärnhimlen under vinterhalvåret så kan vi se denna "tallrik" med alla miljoner stjärnor i genomskärning. Någonstans i denna dimma finns det säkert liv på en planet där temperaturen pendlar mellan noll och sjuttio plusgrader. Bilden här under tog jag på nyårsafton.

Jupiter och Venus möter varandra

Mars, Jupiter och Venus syns alla tre ovanför horisonten nu. Mars i sydost och Jupiter och Venus i sydväst. Jupiter och Venus har närmat sig varandras linje en tid och vid sjutiden i kväll såg de ut att vara riktigt nära varandra.

Till Venus, som syn bakom grenarna, är det bara fyra ljusminuter, medan avståndet till Jupiter är 30 ljusminuter, det vill säga 30 x 60 x 300.000 km, så närheten är bara skenbar.

Jupiter är största planet i vårt solsystem och det var inte långt ifrån att Jupiter hade tänts och själv blivit en liten stjärna en gång i tiden. Nu blev denna gasjätte i stället vår största planet. Översta bilden tog jag 19.22 när himlen fortfarande var lite upplyst. Nedersta bilden tog jag nästan en timme senare, när mörkret lägrat sig.

Det började med nymåne och stjärnhimmel

I torsdags kväll var det nymåne med en ytterst liten skärva och en stjärnklar vacker himmel och jag fick känslan att det här måste fångas på bild. Hela månen var svagt belyst och hängde precis ovanför trädtopparna. Så jag skyndade tillbaka in och hämtade kamera med teleobjektiv och stativ och tog en vidvinkel i fickan och när jag kom tillbaka tio minuter senare så hade månskärvan redan lagt sig till ro bakom trädtopparna och månen var bara att glömma. Men stjärnhimlen fanns där. Insåg först när jag plockade in bilderna i datorn att jag i hastigheten råkade få med 35 mm i stället för 24 mm. Gluggarna är lika. 35 mm blir som en normal på min kamera och jag tyckte det kändes snävt och därför kom ladugården att dominera. Sen blev det några återkommande Strömsrumsvyer – fast nu i kvällsljus...

Mot norr var det mulet och ljuset från Timmernabben och Mönsterås stör fonden.

Ut och skåda stjärnor – Orion

Fotad med Canon 7D + 24/2,8 (beskuren i datorn). f/2,8, ISO 2000, 30 s

Dags för ännu en astronomilektion, den här gången blickar vi mot söder på kvällen. Ganska enkelt upptäcker man tre stjärnor som ligger på rad (den ena något förskjuten). Det är Orions bälte (A), de tre vise männen. Stjärnbilden Orion innehåller två av himlens ljusstarkaste stjärnor, Betelgeuse (B) och Rigel (C).  Vid (D) händer spännande saker. Det är Orionnebulosan som ligger 1400 ljusår från jorden. Vi blickar alltså som genom en tidsmaskin tillbaka till järnåldern och sitter på första parkett framför en barnkammare där det bildas nya stjärnor – forskningen känner till omkring 700 nya stjärnor som bildas just nu i Orionnebulosan. Följer man Orions bälte ner åt vänster hittar man stjärnhimlens ljusstarkaste stjärna Sirius, som dock dolde sig under horisonten när jag tog denna bild, vid niotiden på julaftonens kväll.

Nedanför en annan bild som jag tog på Orions bälte och Orionnebulosan. Ju längre teleobjektiv man använder, desto tydligare syns jordrotationen på stjärnorna i form av rörelseoskärpa, eftersom stjärnorna blir till streck.

Fotad med Canon 7D + 70-200/4,0. 70 mm (beskuren i datorn), f/5,6, 30 sek, ISO 2000.

Julen firade jag som vanligt – igen

Varje julafton brukar hunden och jag gå en promenad i Kalle Anka-tider. Så också i år då det blev en tämligen grön bild i avsaknad av snö. I år hann vi tillbaka för att se Plutos bekymmer med ekorrarna – som jag ändå finner underhållande, kryddad med kulturell förplägnad i och med framförandet av Deck the halls.

Mina jular är i första hand mat – jag är barnsligt förtjust i julbordets läckerheter. Strömmingslådorna har vuxit fram som en favorit. I år lyckades vi äntligt införliva en längre paus mellan det kallskurna och det varma. Uti denna paus hanns det med både en promenad, lite vila och Gösta Rooslings version av Rydbergs Tomten. Patéer, rökt kött och kokt fisk hoppas jag kunna införa framöver på bekostnad av skinkan som jag inte finner någon större entusiasm inför. Det blir ingen jul utan Jansson, en kåldolme och revbenen på det varma bordet.

Ingen jul utan Karl-Bertil Jonsson, jädra traditioner! Frampå kvällen klarnade det upp och temperaturen föll. Nymånen lät stjärnorna titta fram och jag har alltid stativet med mig ut-i-fall-att, vilket just inträffade på julaftons kväll. Så i brist på snö fick stjärnorna gnistra och glimma. Ett flygplan passerade också genom Vintergatans skiva som lyfter sig lodrät ur nordvästra horisonten i bilden. Fler stjärnbilder får ni se framöver. Jag tog några bilder på Jupiter som syns stark högt på den sydvästra himlen. God fortsättning vänner!

Karlavagnen över Strömsrum, onsdag kl 18.25

Jag gick förbi postlådan uppe vid ladugården och kollade. Det var tomt så när jag inte behövde bära på något plockade jag upp min två veckor gamla lilla kompaktkamera Canon S95 ur fickan och riktade den mot Karlavagnen, utan stativ, med en sekunds exponeringstid, bländare 2,0 och ISO3200. Hade färgen inställd på sepialäget och jag är förvånad över vad den presterar. Som snapshot på landet tycker jag det här är helt okej :)

Årstiden för astronomiska bilder

Månen fotograferad genom ett träd igår kväll kl 20.12. Det var fullmåne i torsdags. Nu är det årstiden då man kan fotografera stjärnor. Ska försöka fixa lite nya stjärnbilder om det är stjärnklart när det är nymåne om en vecka.

En blick bakåt i tiden

När man tittar på stjärnor så reser man också bakåt i tiden. Det tar åtta minuter för ljuset att nå från solen till jorden. När vi tittar på solen så ser vi därför hur solen såg ut för åtta minuter sedan. Det tar 431 år för ljuset att nå från Polstjärnan till oss på jorden. Därför har vi inte heller någon aning om vad som hänt Polstjärnan sedan medeltiden.

Den här bilden tog jag förra veckan. Rakt över trädets högerkant syns Polstjärnan som den såg ut på medeltiden.

Genom att titta på de mest avlägsna galaxerna så kan vi också blicka bakåt i tiden mot universums födelse. I stjärnbilden Ugnen har man nu upptäckt en galax som fått namnet UDFj-39546284 och som ligger 13,2 miljarder ljusår från oss. Det var långt innan vår egen planet bildades och universum var bara 500 miljoner år gammal på den tiden.

Uppdatering: Det kom en kommentar som undrar vilken som är Polstjärnan. Så här kommer några tips på hur man hittar några stjärnor på norra stjärnhimlen utifrån Karlavagnen som de flesta känner till.

Stjärnor som faller

På bilden faller en stjärna och man får önska sig något, utan att berätta. Fast egentligen är det ju ingen stjärna som faller, utan ett gruskorn som med väldig fart ramlar in mot jordens atmosfär och förbränns i hastigheten. Om himlen klarnar upp finns i kväll chansen att se många stjärnfall när Geminiderna passerar jorden (DN.se). Ta med kamera och stativ ut och ställ in manuellt läge ca 30 s, största bländare och ISO1600 så kan det bli bra. Ta på dig varmt och ha batteriet fulladdat och ta många bilder så är chansen störst att någon blir bra. Det är för mörkt för autofokusen, så fokusera manuellt (oändligt). Hoppas ni lyckas med stjärnfallsbilderna. Själv stannar jag dock inomhus och botar förkylning.

Grisar blev stjärnfall

Jag var ute och gick med hunden i skogarna utanför Fliseryd vid halv åtta på lördagskvällen. Det finns vildsvin där och plötsligt hörde jag grymtanden bakom några buskar och hunden blev helstirrig. Jag såg dock ingen gris, men grymtandena var väldigt nära.

Sigma 17-70/2,8-4,0. Brännvidd 17 mm, ISO 1600, exp 30 s, bländare 4

När jag kommit hem och lämnat av hunden så tog jag med kamera och stativ för att föreviga grisarna. Jag såg ett par ögon, som förmodligen hörde till rådjur, jag hörde en uggla, jag hörde några rådjur skälla, några svanar skrika, men såg inte till några vildsvin. Så jag riktade kameran uppåt och tog några stjärnbilder. På två av bilderna lyckades jag dessutom få med "stjärnfall", alltså stenar som förbränns när de faller in i atmosfären. Ni ser dem som vita streck i vänsterkanten på bilderna. I mitten syns för övrigt Karlavagnen. På undre bilden kan ni ana saltbilens blinkande som ett vågrätt, prickigt streck nere i vänstra hörnet.

Sigma 17-70/2,8-4,0. Brännvidd 17 mm, exp 30 s, bländare 2,8.

Månen över Sommen

I lördags var jag på den traditionella Sommarfesten hos Henrik och Karolina i Malexander. Musik, grillning och trevligt sällskap på stranden invid Sommen. Trots en skur så blev det sedan en fin kväll. Det kommer ett flertal blogginlägg med bilder därifrån framöver. Så här såg det ut vid halv elva.

Halvfull tisdag

Kunde inte låta bli att springa ut och bränna av ett par bilder på månen. Enligt almanackan så ska månen vara halv idag. Och när den ligger i högerkant och liknar ett kommatecken så ska månen komma, alltså är på väg att fyllas.

Efter regn kommer månsken

Knappt har regnet och blåsten och höstrusket upphört så börjar himlen ljusna och månen visar sig. Full! Men det är ju lördagskväll.

- - - - -
ISO 200. Bländare 10. 1/200 s. 55 mm.

Stjärnorna gnistra och glimma

Midvinternattens köld är hård, stjärnorna gnistra och glimma, skaldade Viktor Rydberg i dikten Tomten för 128 år sedan. Det stämde in på gårdagskvällens fotoexkursion då jag och Fotolasse stod på en snöig åker utanför Lenhovda och förevigade stjärnhimlen. Här syns Karlavagnen.

Bilden är tagen igår kl 18.01. Jag testade olika ISO-tal; alltså ljuskänslighet. Den här bilden på Karlavagnen är tagen med ISO 1600. Bländare 2,8. Slutartid 30 s. Brännvidd 28 mm, men jag har beskurit bilden något.

Jag har dragit ner intensiteten kraftigt och ökat kontrasten något med hjälp av Photoshop. Med pipetten och pennan har jag också förstorat Karlavagnens stjärnor till ungefär dubbel storlek. I original ser det ut som dagsljus på bilden med tusentals små stjärnor och Karlavagnen är otydlig på datorskärmen.


Den här bilden på Venus är tagen med teleobjektiv kl 18.12. 300 mm brännvidd. ISO 400. Bländare 4,9. Slutartid 30 s.

Med teleobjektiv och 30 sekunders slutartid så blir stjärnorna som streck. Det är helt enkelt rörelseoskärpa eftersom jordklotet roterar. Så streckens längd motsvarar jordens rotation under 30 sekunder.

- - - - -
Andra bloggar om: foto, bilder, natur, stjärnor, stjärnbilder, vinter, natt

Partiell solförmörkelse

Jag passade på att dokumentera dagens partiella solförmörkelse. Det blev till en liten fysiklektion med både optik och astronomi inblandat. Skissen visar solen på himlen som delvis förmörkas av månen som passerar framför.

Lägg ett papper som filmduk på marken. Gör hål i ett annat papper som sedan hålls så att dess skugga faller på "filmduken" på marken. Hålets storlek avgör vilken brännvidden blir. I mitt fall var hålet 6 mm och brännvidden blev ungefär tre meter.


Kl 11.25. Småländska ostkusten ligger på ungefär samma meridian som Stockholm. Här är solförmörkelsen som störst kl 11.42. Bilden är tagen strax innan när månen är på väg in från höger på filmduken.


Kl 11.46. Här har solförmörkelsen just passerat sitt maximum. Jämför man med ovanstående bild så kan noteras att månen flyttat sig åt vänster på duken.


Här kan man se uppställningen med det högra papperet, med ett hål i mitten, som hålls ungefär tre meter från det vänstra som ligger på marken och fungerar som filmduk.


Och till sist en bild på fysikläraren med det ihåliga papperet.

Här är en blogg som vände kameran åt andra hållet och tog fina bilder.

Andra bloggar om: astronomi, bilder, foto, fysik, kamera, naturvetenskap, optik, solen, solförmörkelse, teknik, vetenskap

Mulen besvikelse

Det var inget fel på förberedelserna. Klockan 22.34 tog jag bilden här ovan i brist på annat. Jag befann mig i mörkret ute på landet, hade stativ med och hade tiderna klara för mig.

Molnen låg täta. Hela eftermiddagen gick jag och hoppades att molnen skulle lätta. Skymningen föll men ingen måne syntes till. Vid åttatiden blev jag desperat och körde nån mil i olika vädersträck för att möjligen hitta en lucka. Men icke!

Så tyvärr blir det till att vänta till 21 februari 2008 innan jag själv får så här fina bilder av den röda månen.

Jag är besviken. Vid jul tog jag den här bilden och det hade varit kul att få en röd måne också. Och som ett hån vaknade jag vid halv åtta idag med en strålande sol och klarblå himmel
:-( Tröstar med Vasaloppet.

Andra bloggar om: månförmörkelse, bilder, foto, natur

Juldagsmorgon i bilder

Julaftonskvällens natthimmel pryddes av en vacker skärva av en ny måne.


Kylig natt med frost som dekorerade allt i vitt puder.


Höstens värme gör sig påmind i det frostiga gräset. Blommande tusenskönor som plötsligt stelnat i juldagsmorgonens gryning.

Andra bloggar om: jul, julafton, juldag, nymåne, frost, klimatförändring