söndag 18 juni 2006

En mångfald på Hultsfredsfestivalen


Lördagskvällen på Hultsfredsfestivalen inledde jag med att rekognosera området lite. På Pampasscenen stod Henrik Berggren alldeles ensam och framförde Radhus-Kents låtar. Publikhavet var glest och om det berodde på solsting eller något annat låter jag vara osagt…

De små scenerna är oftast roligast. Dels för att man kommer nära musikerna och hela stämningen blir intim. Dels för att man slipper trängas och i stället kan drömma sig bort i musiken. Dels för att allt inte är så proffsigt, utan det finns utrymme för improvisation när en gitarr ska stämmas eller ljudet ska justeras.

Den klickbara bilden är från Rookiescenen vid sjutiden. För övrigt är alla bilderna klickbara och blir då större!

Bästa sättet att besöka en festival är förutsättningslöst. Att bara flanera omkring och insupa det som kommer i ens väg. Då blir man minst besviken och det är då som man kan göra de stora upptäckterna.


Vad jag egentligen sett vet jag inte. Men några olika band på Rookiescenen fångade mig en stund, liksom en liten eftermiddagsspelning med Apokryferna på Jamobilen.

På den stora tältscenen Atlantis uppträdde en svensk popduo som lyssnat lite för mycket på The Smiths. Bandet heter The Embassy och det var trevligt och rent men det hade varit roligare med originalet.


Riktigt roligt och lördagens lilla höjdpunkt återfanns i Teaterladan vid åttasnåret. Där uppträdde The Gossip. Helt galen punkrock med en trio bestående av trummor och vokalist och en kille som alternerade mellan bas och gitarr. Sångerskan var väldigt cool! Tänk vad lätt livet skulle vara om alla var såna…

Från Teaterladan gick jag förbi Stora dansbanan där det var obligatoriskt med mössa när hip-hop-bandet Cunninlynguists spelade. Det var inte riktigt min musik och jag vandrade vidare bort mot Pampas där Tiger Lou spelade. Jag var lite trött där en stund och kände inte riktigt den stämning som bandet själva uppenbart kände liksom stora delar av publiken som sjöng med i refrängerna.

Efter en timmes avkoppling
och ett snack med en partikamrat som jag dök ihop med så gick jag bort till Atlantis och rockade loss till Alice in chains. Fet äkta hårdrock som fick vaxpropparna att släppa…


När solen gick ner över Hultsfred så äntrade Kent den stora Hawaiiscenen. Den har verkligen blivit stor. Numer är det storbildsteve som återutsänder vad som händer på scenen långt där borta, så man behöver inte vara där framme och trängas.

Och det var nog tur. För en hel del av de trettiotusen festivalbesökarna vill se Kent. Längre bak satt de nyförälskade i gräset och hånglade till musiken.

Längre fram stod entusiasterna och fick marken att gunga betänkligt i refrängerna. Publiken lyckades få björkarna att börja vaja i den stilla och ljumma junikvällen.

Kent lämnade scenen när det blivit mörkt i ett hav av konfetti som sprutades upp i skyn och sakta seglade iväg. Då var det bara att gå bort till Pampas där Backyard Babies började. De glada färgerna på publiken kläder under Henrik Berggrens konsert hade nu bytts till en svartklädd publik och stämningen var aggressivare.

Och visserligen skulle
melodifestivalvinnarna, de finska omtalade maskförsedda Lordi avsluta festivalen vid halv två. Men åldern börjar ta ut sin rätt och med dammlunga åkte jag hem utan att ha sett de berömda maskerna…

2 kommentarer:

Ola Åkesson sa...

"Numer är det storbildsteve som återutsänder vad som händer på scenen långt där borta, så man behöver inte vara där framme och trängas."

Ajaj Tomas så talar en gammal man! Hehe...

Tomas Jonsson sa...

Hmm... Jag var där i alla fall ;-)

För övrigt har Hultsfred fått beröm för att vara tillgänglig för handikappade. Det finns assistenter och handikapptoaletter att tillgå. Dessutom finns upphöjda rullstolsramper vi alla scener så rullstolsbundna kan se över alla i publiken till scenen.