Hultsfred i fotbollens tecken

Igår hann jag med några timmar på Hultsfredsfestivalen. Vi var ett trettiotal vänsterpartister som samlades och under Lennart Beijers ledning gick ner till smalspårståget som under festivalen kör mellan stationen och folkparken.

På backstageområdet bänkade vi oss för en festivalmiddag. Jag passade på att fråga festivalens säkerhetschef, som jag hade mitt emot mig vid middagen, hur hög sanningshalten var i centerns ungdomsförbund uttalande i radion på morgonen där de sade sig inte våga åka till Hultsfred. Orsaken skulle vara att de utsatts för attentat tidigare år, sade CUFs pressekreterare i radio. Nu fick jag veta att skydd ingår i priset man betalar för att vara på festivalen. Attentatet skulle bestått i att de fick sitt tält nersprayat med nåt budskap. Men vad blir inte nerklottrat på en festival!?

Snett mitt emot mig hade jag vår fotbollsintresserade partiordförande som började se aningen ansträngd ut när det dröjde till strax före nio innan vi var framme vid varmrätten. Han åt ivrigt av maten innan han ursäktade sig att han var tvungen att gå ut och röka... (Utanför fanns en storbildsteve)


Själv försökte jag undvika fotbollen och gick till en av favoritscenerna på Hultsfred - Stora dansbanan. Festivalen äger rum i en utökad folkpark där Stora dansbanan samt Teaterladan är permanenta gamla klassiska byggnader. Det är trygg inomhusmiljö som garanterar ett bra ljud!

Fördelen med Stora dansbanan är också att man kommer nära artisterna. Det blir mer intimt och känns mer som en källarpub.

På Stora dansbanan såg jag glad och glättad pop. Det var av typen "pojke sjunger i falsett" och det var precis vad jag behövde för att komma från fotbollen. Bandet heter Mont Mardié.


Borta i teaterladan var det halvfullt och lika stor möjlighet att komma nära Cat5. Nu var vi förflyttade till slutet av 1980-talet och nån sorts propsykedelisk dansant syntpop med två kvinnliga vokalister. Det var härligt och en skön påminnelse om att jag kanske borde plocka upp lite gamla skivor från källarförrådet...


Sedan tystnade musiken från de alternativa scenerna och alla hejade på Sverige. Från tre stora skärmar och teves kommentatorer i högtalarna så kunde vi följa Sverige-Paraguay. Och för stämningens skull var det ju kul att Sverige vann.