söndag 18 juni 2006

Återbesök på Hultsfredsfestivalen


Det är tolv år sedan jag senast var på Hultsfredsfestivalen och det här var ett spännande återbesök! Festivalbesökarna ser nästan likadana ut, men festivalen har vuxit!

Då rymdes ännu hela festivalområdet mellan ån och järnvägen. Om man gick över ån så låg där campingen.

Min första Hultsfredsfestival
gjorde jag 1988 – en festival som jag inte har så många minnen från. En inte alltför avancerad gissning är att Sator spelade… Det är lite kul att tänka att de som föddes då, idag förmodligen utgör majoriteten av årets besökare.

Ny generation men stämningen är densamma och när man ser trettiotusen festivalbesökare så är det omöjligt att ens tänka att de skulle sympatisera med Sverigedemokraterna. Efter besök i både SSU:s tält och i Ung vänsters tält på festivalområdet så stärks jag bara i tanken att Hultsfred präglas av respekt för alla. Eller som Elenor i SSU-tältet sa när hon bjöd på röd saft (häpp!): ”Här är alla vänster!”

Jag har programhäftet kvar
från 1989 och kan se att scenerna var fyra till antalet: Hawaiiscenen där storheter som Torsson, Disneyland After Dark (DAD), Van Morrisson, Katrina and the Waves och Motörhead uppträdde.

Största minnet har jag dock från Saharascenen som jag tror kom det året. Den låg på grusplanen där smalspårståget har sin perrong. ”Saharaentrén” är idag enda resten från den tiden. Där spelade förutom bland andra Docenterna, Robyn Hitchcock, Laibach, Pop Will eat itself och 999 även Jakob Hellman som kom och gick och fortfarande lever på 1989!

Det roligaste är banden som uppträdde på Stora dansbanan. Där spelade Wannadies, Pontus och Amerikanerna, William – band som snart skulle bli riktigt stora. På Stora dans uppträdde också Papa Dee, Charta 77 och Rövsvettt!

Där idag Pampas idag ligger fanns på den tiden en udda scen som kallades Argus. Där uppträdde poeter och annat löst folk. 1989 stod bland andra Iodine Jupiter, Jonas Gardell och Peter Wahlbeck på Argus samt Lukas Moodysson som beskrivs som ”en ung och hyllad poet som uppträtt på alla Hultsfredsfestivaler sedan starten 1986. Inom kort kommer hans tredje diktsamling ’Evangelium enligt Lukas’”.

Bästa festivalminnen från Hultsfred genom tiderna är Dileva (ca 1990) då han genomförde sin konsert på Hawaiiscenen som nån slags teaterföreställning med rekvisita och olika kläder – oerhört flummigt då.

Torsson i morgonrock kanske samma år och Sven-Ingvars stora revival och nytändning när de fick hela festivalen att samlas runt Hawaii för att leverera svensk rockhistoria från 1960 och framåt.

Sista året jag var på Hultsfred
gjorde Oasis sin första spelning utomlands. Året var 1994 och de hade ännu inte släppt nån skiva. Jag hade hört dem på en kassett som följde med den engelska musiktidningen Select. Deras höga volym höll på att spränga det vita fyrkantiga Saharatältet.

På den tiden pendlade Hultsfred mellan ekonomiskt fiasko och nollresultat. Festivalen var resultatet av några envisa ungdomars kamp mot tröga kommunpolitiker som inte tog ungdomarnas idéer på allvar. Festivalerna lockade i bästa fall mellan tretton och sjutton tusen besökare.

Idag är festivalen mer än dubbelt så stor. Kommunpolitikerna klappar sig gärna på bröstet över festivalen – trots deras tidigare ovilja. Festivalen och föreningen Rockpartys övriga verksamheter har idag placerat Hultsfred på kartan och gett kommunen ett försprång när den gamla industrin dör bort tillsammans med gamla tröga politiker.

2 kommentarer:

StyggaLillaLoppan sa...

Oj jag var också där på åttiotalet och härjade. 87 var första gången...minns inte när det var sista gången ...men kul hade man. Tyckte om när det var litet och gemytligt till skillnad ifrån Roskilde vill säga. Nu har man blitt alldeles för bekväm för att ens tänka tanken att dra på festival....

Tomas Jonsson sa...

Fast ibland får man ju en liten släng av festivalberoendet...!

Roskilde har ju alltid varit mer åldersblandat än Hultsfred, även om vi gamlingar kan dra upp medelåldern lite i Hultsfred.