Hundpromenaden slutade i dramatikens centrum

När jag har möjlighet, brukar jag tillbringa åtminstone någon dag ute i skogen vid mina föräldrars hus. Där kopplar jag av med långa promenader tillsammans med hunden. Bilden tog jag idag - omedveten om vad som skulle hända en stund senare.

Någon timme i skogen laddar batterierna så att man står sig bi under intensiva veckor. Jag var hundra meter in i skogen, från landsvägen, då jag hörde ett kraftigt bromsljud från en bil, direkt följt av en smäll. Harmonin var bruten och abrupt kastades jag in i verkligheten.

Både hunden och jag reagerade direkt. Vi vände om och började springa ut mot vägen. Att det var en krock förstod jag direkt. Det var en kraftig smäll, som om bilen kört på en annan bil.

Väl ute på vägen var det hundra meter att springa innan man kan se hela raksträckan. Min kropp är inte byggd för att springa och jag var tvungen att sakta ner. En bil syntes ligga på taket och några personer sprang omkring på vägen, när jag hade knappt två hundra meter kvar.

När jag såg bilen blev jag nervös att det skulle vara någon jag kände. Färgen och bilmärket påminde mig om en person och jag blev rädd att hon skulle vara i bilen. Samtidigt började jag tänka på blod och död, men sprang av instinktiv medmänsklighet.

Närmare bilen såg jag en man i fyrtioårsåldern gråtande springa omkring på vägen och prata i mobiltelefon. Vid vraket stod en liten kille i tioårsåldern. En bil med en äldre kvinna hade stannat på andra sidan.

Jag kom först till killen. Han hade varit med i bilen. Det var bara han och mannen i bilen. Han skakade av frossa och jag gav honom min jacka samtidigt som vi gick bort till den andra bilen.

Mannen pratade med Larmcentralen. Han sa att det inte behövdes nån ambulans, för ingen var skadad. Då sa jag till honom att det nog var bäst att skicka ambulans. Larmcentralen bad att få prata med någon annan och han lämnade telefonen till tanten men hon verkade också chockad och jag tog telefonen.

Jag förklarade att de var chockskadade men att ingen verkade fått fysiska skador. De tipsade mig om att få in dem i den andra bilen och att vi satte på full värme i bilen. Och det var smart för då fick man dem stilla.

Tanten hade kört strax bakom och sett hur bilen framför åkte utanför kanten och ner i diket på högersidan. När föraren försökte få upp bilen blev det ett kast och den gick över vägen och slog in i en berghäll på andra sidan, där den sedan voltade och hamnade på taket. De hade kört i nittio.

Jag sa till tanten att starta bilen och sätta på värmen, jag satte på varningsblinkersen och fick in dem i bilen.

Efter några minuter hördes sirener och strax kom en räddningsledare i en volvokombi. Han ställde sig tvärs över vägen. Kollade först vraket, pratade i sin radio och kom bort till oss. Han sa att ambulanser var på väg från Oskarshamn och från Högsby. Han pratade med dem i bilen och frågade sedan mig om jag såg hur det gått till.

Samtidigt anlände den första brandbilen som stannade vid vraket. Fyra gubbar började jobba vid vraket. En andra brandbil kom. Efter några minuter hördes åter sirener och en blinkande ambulans syntes längst bort i änden av den nästan kilometerlånga raksträckan. Den var faktiskt riktigt fin med sina dramatiskt blinkande blå lampor, men jag kände inte riktigt för att ta fram kameran.

- Ska vi stänga av vägen, undrade en brandman. Jag som stod intill berättade att det går att köra förbi olycksplatsen på en parallell grusväg. Två brandgubbar placerades ut för att hejda bilarna från vardera hållet och ledde in dem på den lilla vägen. En fullastad timmerbil som passerade i krypfart stoppades. Han stannade vid vraket och fällde ner stödbenen och med kranen hjälpte han till och lyfte det kraschade bilvraket på rätt köl.

Ambulansmännen plockade fram två bårar och en massa plastkragar som de satte runt de båda inblandade. Sedan la de ner dem på bårarna och fixerade dem innan de lastade in dem i ambulanserna för vidare färd mot sjukhuset i Kalmar.

När ambulanserna åkte hade det gått knappt en timme sedan smällen och jag kände att jag var klar. Några nya erfarenheter rikare.

Jag blev inblandad på liknande sätt i en annan olycka för några år sedan. Då lärde jag mig att människor som inte verkar skadade absolut kan behöva ambulans. Jag är nog också rätt stabil psykiskt och hetsar inte upp mig. Enda pulshöjningen kom vid språngmarschen...

Nästa gång trycker jag in de inblandade i en bil direkt, det var ett bra knep! Efteråt tänkte jag på tanten. Henne glömde jag. Hon var nog också chockad, men jag frågade aldrig hur hon mådde. Hoppas räddningspersonalen tog hand om henne.

När jag gick hem kom den första reportagebilen - Barometern. Reportern träffade jag igår, fast i en annan situation. Då var jag en av några politiker ute på företagsbesök. Vi hälsade. En minut efter kom konkurrenten Östran.

Jag stannade och pratade lite med brandmannen som dirigerat bilarna och nu fick order att man kunde släppa på trafiken. Den första bilen passerade oss.
- Titta på den, sa han. Trots alla blåljus fortsatte bilen, utan att bromsa. Den bromsade till lite precis vid vraket, innan bilen körde vidare.

Brandmannen sa att de allt oftare stänger av vägen, eftersom räddningspersonalen riskerar att bli påkörd av respektlösa förare.

Hunden och jag var ute två timmar. Så avkopplande blev det inte, utan det var med en viss nedstämd tomhet jag kom hem. Hunden blev nog också lite uppjagad av alla gubbar i orangea overaller som plötsligt uppenbarade sig där vi vanligen brukar vara helt ensamma.

När vi kom hem somnade hunden direkt. Han sov och vilade ända fram till vi tog kvällspromenaden. Då var det mörkt och alldeles stilla i skogen. En och annan bil hördes passera ute på landsvägen. Men vi kunde göra vår vanliga tur utan dramatik.