Det skiljer minst trettio år i ålder mellan de båda maskinerna på skrivbordet. Reseskrivmaskinen i förgrunden fick jag köpa för en krona när jag gjorde tidningen Figeholmsposten i början på 1980-talet.
Jag har ett plåtlock med snabbfäste som enkelt gör om skrivmaskinen till en portfölj. Egentligen inte helt olikt min MacBook. (I vanlig ordning blir bilderna större om du klickar på dem.)
De gamla skrivmaskinerna är vackra. Varje bokstav var en personlighet. Några typer hade blivit lite sneda, någon bokstav gick trögt. Jag minns att armen för tecknet ´ inte går tillbaka av sig självt, utan man får peta tillbaka den med fingret när man skriver.
Å, Ä och Ö sitter på rad nere i högra hörnet. Det finns ingen 1:a, utan där får man använda lilla bokstaven l. Förmodligen för att minska ner yttermåtten på schweizaren.
Men den fungerar. Trots att det är tjugo år sedan jag ställde undan den och gick över till elskrivmaskin, det här var innan datorerna, så finns det lite färg kvar i färgbandet. Jag får nog leva med det färgbandet, för jag betvivlar att det går att få tag på nya.
6 kommentarer:
Du skulle ha gjort som Jan Guillou: hamstrat en laddning färgband och lagt dem i kylen.
Jag köpte en reseskrivmaskin av den här typen (Facit, i fin läderväska) i början av 70-talet. Hade lärt mig skriva maskin i gymnasiet några år tidigare. På den tiden låg å, ä och ö nere i högerkanten, det stämmer. Punkt och komma hade också andra positioner. Sedan gjordes ju tangentborden om, och jag har sedan dess inte lyckats dressera om höger pekfinger att hitta lika bra som tidigare. Har man lärt sig skriva maskin skall det ju gå fort som tusan, och man skall inte titta var man sätter fingrarna. Men idag förstår jag knappt hur jag kunde sitta och hacka fram texter helt manuellt och oelektriskt - eller det kanske heter "unplugged"?
Jag lärde mig också skriva maskin i gymnasiet. Reseskrivmaskinen fick jag när jag fortfarande gick på mellanstadiet. Där var det pekfingervalsen.
Idag använder jag alla fingrar på vänster hand, men bara pekfinger på höger hand som dansar runt över alla tangenterna på högerflanken. Kan det bero på att å, ä, ö och punkt och komma inte sitter där det en gång satt?
Just det. Punkt och komma satt där Ö och Ä nu finns. Och så måste man ha flyttat på något annat också. Men jag har kånkat ner den gamla maskinen i källaren, så jag kan inte kolla för tillfället.
"Tiofingrars touch-metoden" hette det man fick lära sig. Och förutom den där lilla historien med höger lillfinger har det varit en nyttig lärdom under alla år.
Jag minns när jag började på Högskolan i Växjö 1988. Jag hade ingen skrivmaskin och fick göra alla arbeten i skolans skrivmaskinssalar. Efter ett tag köpte jag mig en elektrisk som saknade raderfunktion, varför Tipex användes flitigt. Jag minns än hur arg man blev när man ändå tvingades skriva om en sida. Något år efter tror jag skolan började få sina första datorrum för studenter. Ytterst få hade ju egna datorer. Min första kontakt med en dator var vid Gamleby folkhögskola 1987 där man var ganska framåt med sådant. Min första egna dator införskaffades inte förrän 1998. Men jag hade en på arbetet från 1995. Internet skaffade jag inte förrän 2001.
Hoppsan!
Går det inte att köpa skrivmaskinsband längre???
Snälla svara
Nentis: Det finns nylonband att köpa, fast de lär inte vara lika hållbara som de gamla bomullsbanden.
Skicka en kommentar