Igår kväll kom beskedet att Hultsfredsfestivalen 2010 ställs in. För få biljetter var sålda och luttrade festivalansvariga vågade inte fullfölja. Att pengarna inte räckt till har varit det ständiga problemet i tjugofem år. Och det är väl lite det som är grejen med hela musikrörelsen – att den som inte har nånting ändå kan ordna något.
Jag var på min första festival 1988. Då tror jag bara att det var tre scener – Teaterladan och Stora Dansbanan som var permanenta lokaler i hembygdsparken, samt den provisoriska, men gigantiska, Hawaiiscenen.
Hultsfredsfestivalen har alltid sett till att behålla kopplingen till hembygden. Festivalen tillkom i en tid då trävaruindustrierna lades ner och folk flyttade från orten. Det var då några killar i tjugoårsåldern började ordna spelningar och tog rockmusiken till Hultsfred.
Men ekonomin var skral och det blev flera hårda ekonomiska bakslag. Hultsfredsborna var delade där en hel del var kraftfulla motståndare till Rockparty och festivalen. Argumenten var alltifrån att korna skulle skrämmas till att brottsligheten skulle öka – men framför allt handlade det om synen på pengar och satsningar. Skulle det vara som det alltid varit eller skulle man våga nåt nytt?
Vi som var där de första åren har nu blivit gamla. Merparten av dagens festivalbesökare var inte ens födda då. Festivalen har förändrats under åren. Den har blivit bredare och mer tillgänglig och i takt med bakslagen så har det gjorts små nischade förändringar.
År 2010 blir det ingen festival. Jag hoppas och tror dock på en nystart 2011. Då kanske det är dags att återgå till den ursprungliga idén och formen. Minska organisationen och kostnaderna för banden. Kör tre scener under två dagar. Satsa på ett stort publikfriande band och några halvstora alternativa artister. Det tråkiga är att pengarna finns – men politikerna satsar hellre på kungliga bröllop och näringslivet än på ungdomsrörelser.
