Igår kväll gick jag på restaurang i Västervik. Måndagar i småstäder brukar det vara glest mellan gästerna på krogarna. Vi var fem gäster. En par bord från mitt satt två unga tjejer. Två feminister i gymnasieålder eller strax därefter. De var ganska arga feminister och pratade tillräckligt högt för att jag inte skulle missa något.
När de pratade om 50-åriga gubbar på landet som kom hem från jobbet och sa till fruarna att laga mat, så fick jag känslan av att det var ett förmaningstal riktat till mig. Jag vågade inte ens titta åt deras håll, men hade ändå lust att lägga mig i samtalet och lugna ner dem lite.
Medan jag tuggade på det friterade fläsket och biffen med ingefära och wookade grönsaker så malde de på om hur jobbigt det är att vara feminist och hela tiden få skäll för allt man säger. Och det är ju inte kul. "Om jag skriver något på bloggen så får jag massa kommentarer från 50-åriga gubbar som tycker att jag borde våldtas eller mördas", sa den ena flickan, och såna kommentarer är inte okej, så klart. Men jag tyckte ändå att det blev lite jobbigt efter en stund och skyndade mig äta upp det sista.
I garderoben har jag några pappkassar med såna här blandband med musik inspelat på 80-talet. Jag har också några kassetter med musik som är överförd från rullband. Jag hade också en kasse med dat-kassetter och minidisc-skivor. På dem ligger en massa reportage och musik som jag har producerat, en del inspelat på en portastudio. I garderoben står också massa kassar med lp-skivor, singlar, cd-skivor och VHS-band. Idag finns allt detta i en iPhone. I mobilen finns ju också strömmande digitalradio. Därför har jag svårt att förstå varför man envisas med dab-radio.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar