En kamera och tre rullar film för 45 kr på loppis

Förra veckan kollade jag in sydvästra Östergötland. Började med Borensberg och avslutade i Vadstena. Borensberg har den enda handvevade slussen längs Göta Kanal. Jag åt en pizza där och jag besökte en liten loppis invid kanalen.

Inne på loppisen hittade jag först en kamera. En Olympus Trip 35 med en blixt på. Komplett med bruksanvisning på svenska. 30 kr var den prismärkt. Det fanns en del andra kameror, men inget intressant. När jag skulle betala blev jag visad tre rullar film för 5 kr styck som låg utomhus i värmen på ett bord. Scotch 200 med bäst före-datum 1999. Jag slog till.

Sen fortsatte jag till Vadstena där jag läste igenom instruktionsboken och testade att plåta upp den ena rullen. Utan att veta om kameran fungerade. Utan att veta om filmen fungerade.

Nu är första rullen framkallad i alla fall. Filmen går säkert att använda med rätt motiv. Skuggorna blir alldeles kontrastlösa. Kameran verkar fungera.

Idag blev det ett besök i Söderköping och den fina bokhandeln och antikvariatet. Hittade Sune Jonssons Jordabok från 1976 och en samlingsbok med Walter Hirsch från 1982 och ytterligare några böcker. Bland annat Göte Asks bok Bilder som gör vardagen synlig från 1983 som verkade inspirerande.

Känslan alltid viktigare än tekniken

Ostrukturerad men flegmatisk skulle man kunna sammanfatta min sommar. Jag har inte kunnat bestämma mig för var jag ska bo, så jag har bott lite överallt. Jag har inte kunnat bestämma mig för vad jag velat göra, så jag har inte gjort nånting. Och ibland har jag gjort lite allt möjligt. Vädret har inte heller riktigt kunna bestämma sig.

Under året har jag inlett en retroresa där jag bromsat upp och låtit digitalkamerorna vila. Analogt fotografi bromsar ner plåtandet. Med polaroiden så kanske jag tar en bild per resmål. Med de gamla analoga kamerorna skjuter jag mer från höften, utan att ha en aning om det blev nåt. Mitt senaste loppisfynd är inne på tredje rullen utan att jag ens vet om den fungerar... Men det spelar väl ingen roll!?

Nu samlar jag på hög i alla fall. Både texter och bilder. Det livslånga samlandet. Bara att hålla ut och inte ge sig. Ett par bra bilder per år blir så småningom en stor bunt bra bilder. Jag har ingen brådska. Det här med olika tekniker är också nyttigt eftersom man inser att tekniken inte är så viktig. Det spelar ingen roll vilket redskap man använder. Känslan är alltid viktigast!

Strömsrum, fredag

Idag sitter jag ute på landet och tittar ut genom fönstret. Regnskurar avlöser varandra och däremellan kommer solen och bländar och värmer och ropar att sommaren minsann ändå är här. Husbilar passerar utanför, stannar till. Ibland kliver de ur. Alla går till exakt samma ställe där de fotograferar träslottet. Under årens lopp har jag sett tusentals stått där och fotograferat.

Tvättmaskinen borde vara färdig nu. Kanske ska gå ner och hänga upp tvätten. Nu kommer det en skur igen. Den här helgen är jag lite kattvakt. Samma helg som jag förra året förlorade min katt. Aldrig glömmer jag känslan när jag åkte hem från veterinären med en tom kattbur och hur jag såg matskålen med lite torrfoder på köksgolvet och visste att det aldrig skulle bli uppätet.

Det är blandade känslor. Husdjur är perfekta när man vill ha någon att bry sig om. Jag saknar den känslan. Men livet utan husdjur är fritt och har gett mig massor med tid och delvis ett annat liv och nya vänner.

Nu skiner åter solen, jag har en tvätt att hänga och så åker jag in till Kalmar och äter något och minglar lite. Sommarlovet är på upphällningen. Om en vecka väntar åter skolmat och Luthers katekes och dagarna får en annan struktur.

(Ingen polaroidbild idag. Hittar ingen här hemifrån och inser att jag inte tagit några polaroidbilder här ute i sommar, så det blir en Tri-X i stället. Får ta ett varv med polaroiden sen, för det är fint här.)

Vid Fyrudden slutar allmän väg, nej, den fortsätter

Sitter längst söderut på Södra Finnö i Gryts skärgård och författar dessa rader. En meter framför mig har jag en sten där en lång, fet och vacker huggorm kröp in när jag kom för nära. Jag vakar över henne.

Jag är allergisk och ambulansen tar säkert en timme ut hit, så jag låter bli att försöka fotogafera huggormen med min polaroid som jag måste komma nära med. Men jag kan prata lite med henne, där hon ruvar under stenen. Jag lägger fötterna ovanpå.

Jag kom till Gryt och Fyrudden via Valdemarsvik och en underbart tillagad halstrad röding. Den godaste jag ätit på länge. Latitud restaurang och bowling. Några artister som skulle uppträda på kvällen på scenen nere vid hamnen kom upp och åt när jag satt där. Det stannade folk och pratade med dem, så jag förstod att de var artister. När servitrisen tömde deras bord hörde jag även dem skicka en berömmande hälsning till kocken.

Från Valdemarsvik tog jag mig via småvägar till Gryt och Fyrudden där allmän väg slutar. Därifrån ville Google Maps ha ut mig till E22 för att komma till Finnkroken. Men så plötsligt dök det upp en blå skylt med "S Finnö 27". Det visade sig vara grusväg av tvättbrädetyp. Men jag är inte farträdd och var framme vid Fyrudden efter en halvtimme. Vi seglade i dessa trakter när jag var liten. Det var på 1970- och 80-talen.

En segelbåt skulle precis angöra bryggan under bron och jag tog emot. Tjejen på båten hade varit där varje sommar sedan 1970. Hennes föräldrar hade stuga på Södra Finnö. "Affären?" sa hon. "Det var många år sen den lades ner. Allt är nedlagt här ute. På 1980-talet kunde man bunkra både bensin och vatten och handla i affären, men nu är allt nedlagt. Affären är privatbostad. Den är förresten till salu." Jag tog en polaroidbild på huset där det en gång för länge sen var affär. Och så tog jag en bild från bron mellan Finnkroken och Södra Finnö.

Huggormen verkar hålla sig kvar under stenen. Jag fortsatte ut på Södra Finnö. Ända ut till sydöstra udden. Utanför mig har jag baksidan på Väggö. Det kommer in en gul Busterbåt som de fyller med säckar med planteringsjord från en av bilarna.

Fjärden ligger utanför. Vinden ligger på. Kvinnan vid Finnkroken sa att vi förmodligen seglat här utanför när vi rundade Södra Finnö på väg in till Finnkroken. Solen sänker sig och skuggan breder ut sig. Jag sitter i skugga nu och det börjar bli kyligt. Den växelvarma huggormen lägger sig till ro under stenen. Låter mig vänta.

Busterbåten åker ut igen. Ett ungt par kommer ut på bryggan och pussas. Vackert. Det är vackert. Det är den sista dagen i juli sommaren 2017. Dags att tänka på refrängen.

Våta fotspår och en slags kärleksförklaring till Västervik

Barfota och insvepta i varsitt badlakan, kom de gående från en av villaträdgårdarna, mor och tonårsdotter, och gick raskt över den varma asfalten på genomfartsvägen, ner på stigen, genom gräset den sista biten till bryggan i viken. När jag kom ikapp dem, förbi husen nedanför Sankta Gertruds väg, såg jag två badlakan på bryggan och kvinnorna var redan nere i vattnet och svalkade sig.

Det var en vacker bild, en av de första bilderna jag såg, när jag den första kvällen som nyinflyttad skulle ta en kvällspromenad, denna ljumma sensommarafton, den heta sommaren, valåret 2014.

Luften stod stilla och högsommarvärmen höll i sig. Det hade varit en het sommar. En sån där svensk sommar som gjorde människor glada och bruna och som satte fart på glass- och ölförsäljningen. En sån där sommar då det var fullt på uteserveringarna varje kväll. Då oset från grillarna i villaträdgårdar och på balkonger låg som en tjock heltäckningsmatta överallt på kvällarna. Det var sorlande samtal och middagar i skuggan bakom markiser och i bersåer. Glas som klirrade. Trubadurer som spelade. Solen gassade, båtar snurrade förbi ute i viken och solen tycktes aldrig vilja gå ner.

En timme senare passerade jag samma plats igen, på väg hem. På asfalten såg jag våta fotspår från mor och dotter som gått tillbaka över vägen upp mot villaträdgårdarna.

Jag stannade till på Rubinen och tog en öl och satte mig under ett parasoll utanför, för att svalka lite. Bilar och cyklister passerade. Solen gassade. Det fladdrade i håren på cyklisterna. Alla sökte lite fläktande. Jag hade funderat mycket över vad jag egentligen hade att göra i Västervik, varför det blev som det blev. Trött på konflikterna och den oförståelse som jag mött de sista åren på olika skolor i olika kommuner. Jag var på en slags flykt och funderade på om det skulle bli ännu ett misslyckande?

Men hittills hade jag blivit så väl mottagen. Av min blivande chef som pratade precis samma värden som jag letat efter och saknat. Av min hyresvärd som erbjöd enda lediga lägenheten i stan. Hon var positiv och okomplicerad. Av tjejen i budbilen som kom med möblerna jag köpte till lägenheten. Ett leende och servicekänsla betyder så mycket. Jag kände mig välkomnad av dem alla.

Så jag satt där på Rubinen med min öl och tänkte på detta. Och jag såg de där blöta fotstegen sakta dunsta bort på den stekheta asfalten. Det var sommar och frihet och värme och småstad och närhet till skärgård och hav och bad och kultur och kärlek i de där spåren. Det var en vacker bild, denna första kväll för mig i denna nya stad. Jag kunde inte annat än älska denna plats som jag precis anlänt till. Det var här jag skulle bo!

Kalmar län och lite utanför i veckans krönika

Söndag kväll brukar jag leverera en liten krönika, eller betraktelse. Jag är just hemkommen från Guldfågeln arena där jag sett Kalmar FF vinna över Eskilstuna. Det var en kul match. Sist jag såg Kalmar var det ingen kul match. Men idag var de hungriga, pigga, tajta och stundtals briljanta. Men de brände fyra lägen där spelare var ensamma med målvakten.

Förra veckans krönika lästes av 91 personer och veckan dessförinnan av 125. Det är bara en femtedel mot det normala så jag gissar att ni är inne i sommarlunken och semester och inte har nån dötid på jobbet som ni spikar igen med slösurfande :p

Själv fotograferar jag mest analogt och då blir det lite leveranstid på bilderna. Den här veckan har jag exempelvis sett Hasselörodden, men bilder därifrån kommer väl framåt hösten, typ. Dock fick jag några rullar framkallade i veckan. Jag köpte en kamera på Kupan för knappt en månad sen och har tagit några färgrullar med den och färgerna i bilderna är fantastiska. Särskilt partybilder med blixt. Det är en punkkamera!

Under veckan hann jag också med ett besök hos Nevabooks i Rimforsa som kanske är Sveriges bästa fotobokhandel. Det blev två timmar fotoprat med Erkki och han plockade fram två kassar böcker med polaroidbilder. Efter att ha bläddrat lite så har jag fått en del idéer. Har börjat skriva lite och plockade fram enbentstativet till min SX-70 för att kunna ta lite mer konstnärliga bilder med långa exponeringstider.

Tre polaroidbilder bjuder jag på. Översta i det här inlägget hade det nog behövts ett vanligt trebent stativ till, för exponeringstiden var nånstans mellan fem och tio sekunder. Bilden föreställer en del av mitt gömställe i Västervik. Jag är ju typ länstäckande och dyker upp lite överallt. Sen är det grannens katt här ute på landet i söder och den gamla spetsplogen som grönskan försöker ta över. Jag tycker det är mäktigt med spetsplogar, men numer är ju vintrarna så milda och så finns det ju moderna hydraliska plogar som är smidigare.

De fem senaste somrarna har jag flängt runt på marknader, festivaler och hembygdsfester och fotat spontana porträtt och miljöbilder. Den här sommaren har jag knappt fotograferat alls. I stället har jag ägnat mycket tid till krogen och god mat och goda drycker och försökt komma igång på allvar med skrivandet. Än så länge är det mest fragment. Men nånstans kan jag ändå ana ett gro till det som är på väg. Idag skedde faktiskt ett litet genombrott. Jag kommer visa en del så småningom. Lev väl!

Det doftar sommar

Den svenska sommaren är fantastisk med sina växlingar. Sol och värme som bryts nån dag ibland med lite blåsigare väder och regn. Allt har sin tjusning.

Att sitta under ett tak och höra regnet smattra är tryggt. De senaste dagarna har präglats av högsommarväder. Det är fint när man går fram genom skogen och vägen kantas av fibblor, stora och små blåklockor, rödklint och blåklint.

Bakom det höga gräset vid sidan om växer klibbkorsört och vägtistel. I vägens mitt kröker sig kamomillen med sina gulvita fina blommor. Under ormbunken hittar jag lite smultron som jag oblygt stoppar i mig mellan hundäxing och timotej.

En skogstry hänger ut över vägen med sina röda bär. När jag kommer fram till ett hygge kantas vägen av hallonsnår. De söta röda bären, som ändå tack vare kärnorna har nåt surt över sig, är ljumma i solen. Det smakar verkligen sommar. Fjärilarna flyger förbi och en myra följer med från hallonet och kryper omkring på handen, försöker ta hallonet ifrån mig.

Molnen tätnar medan tornsvalorna jagar vidare. Snart försvinner fåglarna från himlen och ett stilla sommarregn börja försiktigt falla. Det susar uppfriskande när grönskan duschas samtidigt som sångtrastens kollrande bryter av mot regnets ljud och doften från grönskans alla safter löses upp och sprider sig. Det doftar sommar!

Ha alltid med dig en polaroidkamera och tuschpenna

Den gångna veckan, nummer 27, brukar vara ytterligheternas vecka. Ännu mer detta år skulle jag säga. Latitud 57 som jag dokumenterade för sjunde året i rad med sina 9000 besökare och intensivt, ljudligt och livligt under två dagar mot det kontrasterande stilla livet här hemmavid på landet.

I år åkte jag dessutom till Säljerydfestivalen och det är bland det märkligaste jag besökt i festivalväg. Festivalen är mer som en happening på olika scener i ett kollektiv mitt ute i ingenstans.

Festivalen pågår en hel vecka. Första dagarna opluggat och mot slutet av veckan sätts elektriciteten igång. Platsen är en gammal gård med ett flertal logar, en mangårdsbyggnad och säkert tio bostadshus byggda med återvunnet rivningsvirke. Utedass! Alla hade sina små odlingar. Katter, hundar och barn sprang lösa och det fanns saker precis överallt. Det hela var som en stor levande installation. Och stämningen väldigt kärleksfull och tillåtande.

Maten på Säljeryd är vegetarisk till självkostnadspris och där fotograferade jag bara analogt, nåt annat hade inte varit rätt.

Latitud 57 i Oskarshamn är nog så nära motsatsen man kan komma. Där är stort, välorganiserat och uppstyrt och massor med folk. Men det finns likheter. Latitud 57 bygger också mycket på ideellt arbete där föreningslivet är involverat i uppbyggnad och rivning av festivalområdet liksom olika funktionärsuppdrag under festivalen.

Samtidigt så har festivalledningen under nio år byggt upp ett varumärke där de skapat ett gott ryckte bland den svenska artisteliten som bidragit till att man lyckats locka alla de stora artisterna. Årets dragplåster Per Gessle vet jag har stått på önskelistan alla år.

Bilderna sammanfattar på något sätt festivalerna. En polaroid på Murre nyss anländ till Säljeryd där hon spelade i början på kvällen. Gessle spelade på Latitud 57 och jag passade på att ta en polaroid på honom som han dessutom hade vänligheten att signera efteråt.

*

Kommande lördag den 15 juli kl 12–17 blir det fotoutställning vid Båtmansstugorna i Västervik. Vi är sex olika fotografer som lånar det offentliga utrymmet under några timmar för att visa bilder. Vi kommer att finnas där så kom gärna och titta på bilder och mingla med oss.

Fyra polaroidbilder från helgen

Fyra bilder från helgen. Trevligt partaj igår i Västervik med gamla och nya bekanta. Tjugoåringarna samlade på en bild. Auktion i Torp idag. Det är sommartradition. Efter det välbehövliga regnet så sätter grönskan fart på allvar.

Dagarna ägnar jag åt skrivande och läsande. Skrivandet är än så länge fragment. Ungefär som bilderna. Ska försöka binda ihop allt. Nån gång. Kanske.

En bild och betraktelse från Pataholm

Plockat bland gamla minnen hela dagen. Städat och rensat på mitt gamla kontor som jag inte använt på flera år. Spåren finns där som påminnelser vad jag än tar i. Till slut var jag tvungen att sätta mig i bilen och åka ner och titta på vattnet.

Så nu sitter jag här och ser Borgholms slottsruin där på andra sidan sundet. Åt söder lyfter en häger från sitt bo och tar en sväng bakom holmarna och utåt. Det kluckar runt båtarna vid de små bryggorna. Jag tar en bild med polaroiden. Luften är klar och jag kan andas. Påminnelserna har jag skakat av mig.

En bil rullar sakta ner med en gammal träbåt på en vagn bakom. Ägaren frågar om jag har nån kamera med mig, för det kan bli skådespel. Han har förberett med två pumpar och två batterier. Båten brukar ta in mycket vatten. Han har tejpat plast över tändstiften, för när båten tar in vatten och svänghjulet kommer under ytan så skvätter det vatten på tändstiften. Redan innan de sätter ner båten i vattnet så drar han igång motorn. Det gäller att snabbt komma in till bryggan, längre in i viken, innan det blir för mycket vatten i båten. Den här gången går det bra...

Hägrarna skränar ifrån sitt bo. Ljudet av motorbåtar hörs utifrån. Men så blir det tyst så när som på det stilla kluckandet när vågskvalpet stoppas mot de klinkbyggda skroven. Åter minnen. Kan nästan känna doften från det lilla gasolköket och höra pyset och sen aromen av kokkaffe som sprider sig. Dofter och ljud som hör ihop sammanbundna med barndomens 70-tal i skärgården.

Solen sjunker ner mot horisonten och solkatterna som speglas i vattenytan dansar på de yttersta trädstammarna på en holme intill. Det har redan gått en vecka av sommarens ledighet. Sex veckor kvar.