Oskarshamns Hembygdsråd besökte Källströmsgården i Påskallavik under kvällen. Genom Hembygdsrådet har kulturnämnden delegerat bidragsfördelningen till hembygdsföreningar direkt till föreningarna själva. Det innebär att vi träffas en gång om året och berättar vad vi har på gång och vad vi behöver pengar till. Sedan delar vi i samförstånd på pengarna som avsatts. Jag representerar Hamnmagasinets Vänner i Figeholm.
Idag hade vi att fördela fyrtiotusen kronor. Det är inte mycket pengar i jämförelse med vad som går till idrottsföreningar som i många fall drivs i företagsliknande former.
Jag har skrivit om Hembygsrådet tidigare. Just utbytet mellan föreningar ger väldigt mycket. Det här arbetssättet är också ett sätt att fördela beslutanderätten till fler och därmed öka demokratin. Det är ett slags deltagande demokrati genom att föreningslivet själva gör upp om en del av skattepengarna.
En tanke med dessa föreningsträffar är också att vi ska få visa upp oss för varandra. I Påskallavik var det Rose Hasting från Källströmsgården som tog emot och berättade om Arvid Källström och om föremålen.
Jag har aldrig egentligen tänkt på Källström som en konstnär. Hans verk har varit för konstiga för mig. På Wikipedia finns också endast en påbörjad artikel om honom. Googlar man på hans namn så är det inte Oskarshamns kommun som berättar något om honom. Högt i rankingen ligger däremot Hultsfreds kommuns information om Arvid Källström.
Rose Hasting berättade att Arvid som barn skojat med en kompis och bytte plats på styret och sadeln på kompisens cykel. Det uppskattades inte. Långt senare blev dessutom kompisen drätselkammarens ordförande i Oskarshamn och kanske det bidrog till att kommunen aldrig beställde något verk av Arvid Källström...?
Vingen på bilden är en modell som var tänkt till en stort verk som Kalmar kommun beställde. Tyvärr tog man i ett senare skede tillbaka sin beställning, vilket Källström tog hårt. Verket skulle ha suttit vid Tullhamnen utanför Länsmuseet, där det idag i stället sitter ett segel, eller vad det ska likna, på en hög pelare. (Det kan skymtas på översta bilden här.) Vingen skulle symbolisera hur utvandrarna lämnade sitt land.
Men Arvid Källströms mest kända verk är nog ändå den nakna kvinnan som ligger utmed gamla riksväg 15. Rose berättade att det varje sommar kommer turister som följt bruna skyltarna om vacker kustväg och på så vis hamnar i Påskallavik. När de får se den nakna damen minns de hur de som barn passerade henne på väg till Öland. Strax innan Påskallavik sa mammorna till barnen och böja ner huvudet i knäna...
Konstverket sattes upp intill riksvägen redan på 1950-talet. Då gick all trafik genom det lilla kustsamhället och den nakna kvinnan väckte stor uppståndelse! Avslutningsvis kan jag bara rekommendera ett besök vid Källströmsgården. På föreningens hemsida berättas mer om aktuella utställningar och gården.
Andra bloggar om: oskarshamn, hembygdsrådet, hembygd, kultur, konst, arvid källström, källströmsgården, påskallavik
5 kommentarer:
Jag passerade Påskalavik många gånger i min ungdom, men jag har för mig att det framför allt var någon stor "gubbe" som man såg från vägen. Var han byggd av ölflaskor, eller hur var det? Missminner jag mig kapitalt?
Du har rätt Kerstin. Det finns två stora monument där flaskor ingår. Det ena är Vindorgeln med massor av olika flaskor som i vinden börjar spela. Den andra är Blå pojken som står och blickar ut mot Blå Jungfrun i sundet och väntar på att hon ska komma in till honom. Även han har en flaska som visslar ut till Jungfrun vid rätt vind.
Sköööönt, demensen har inte slagit till än. Oroade mig för det tills nu :-)
Det är ett intressant inlägg. Jag undrar bara om det finns många människor som vågar ha en sån skulptur av en naken kvinna på tomten:)
Katarina;
Våga skulle jag förvisso (fast den som sett vår tomt skulle inte betrakta mig som speciellt modig om jag hade det). Men jag skulle nog föredragit en naken man :-).
Skicka en kommentar