Som 30+ på festival så önskar man sig ett fyrstjärnigt hotell inne på området, och helst inga konserter efter midnatt... Eftersom det inte kunde uppfyllas så nöjde jag mig med en dag.
Trots hot om regn så fick det bli lördag - ville se mina gamla tonårsidoler Pet Shop Boys...
På eftermiddagen spelade Lisa Miskovsky. Hade ju hört namnet, men visste inga låtar... förrän hon började spela. Tre första låtarna var riktiga hits som gått på radion. Extra plus för att hon var lätt att fotografera. Hon hjälpte verkligen till när hon fick se ett objektiv!
Är man smålänning så vill man ju ha valuta för pengarna. 995 spänn för en endagsbiljett och hundra spänn för parkering kräver en upplevelse i utbyte. Men det är nog många som inte har råd. Det kändes glest.
Första åren jag besökte Hultsfred så var det inte mer än runt tolvtusen besökare. Men då var området mycket mindre. Men med det här stora området - anpassat för över 30.000 besökare så känns 23.339 väldigt lite. Hultsfredsfestivalen måste nog fundera på vilken publik man vill ha, och därmed också hur många besökare som kan förväntas. Jag tror att biljettpriset har stor betydelse.
Indiepop i Teaterladan. På klassisk indiemark spelade Neverstore och plötsligt kändes det som om jag åter var tjugo och det var 1990. Trummor, bas och gitarr står sig tillsammans med rök, rött ljus och ylande gitarrer.
Min favoritscen genom åren har alltid varit Teaterladan. Här gör sig gitarrpop allra bäst. Det blir en klang mot träpanelen som är mycket njutbar. Det blir lent i munnen på nåt sätt av rundgång och dist.
22 Pistepirkko, Dom dummaste, Psychotic Youth, Union Carbidge production, Pelle Almgren, Staffan Hellstrand, Nomads, Sisters of Mercy, Popsicle, Stonecake, Swervedriver, Die Krupps, Wedding Present, Boo Radleys, Dia Psalma, Sultans of Ping, The Auters och Verve är några som jag sett i Teaterladan under årens lopp.
Turbonegro. När jag ser sånt här så känner jag mig gammal. Iklädd en amerikansk flagga och skrikandes om att "jag blir kåt av att se er" och "är ni blöta där nere?" så stod Turbonegro på stora Hawaiiscenen och som jag upplevde det, spred dumhet och fördomar. Jag gick därifrån.
James Dean Bradfield är en gammal bekant. Jag hade inte kollat några artister i förväg, förutom Pet Shop Boys som fick avgöra valet av dag. Men jag blev glad när jag fick se att Manic Street Preachers skulle spela på stora Pampasscenen vid kvart i nio på kvällen.
Trallvänlig och vacker rockmusik i poplandskapet. Sångarens pappa lär ha varit ett stort fan av James Dean och döpte sin son efter filmstjärnan. De öppnade spelningen med fina Motorcycle Emptiness från skivan Generation Terrorist från 1992. Nina Persson från svenska Cardigans kom in och sjöng en låt tillsammans med Manic Street Preachers.
Så gick jag tillbaka till Hawaii och tittade på The Ark, mest för att de gjort en del bra låtar och man måste väl passa på att se dem. Men jag tyckte inte de var bra. Ola Salo bryter mot Jantelagen!
Fick ett tips om Roky Erickson på Atlantis. På 1960-talet hade han framgångar med psykedeliska 13th Floor Elevators, men försvann från scenen och lär ha suttit på mentalsjukhus efter ett narkotibrott.
Första gången han spelar i Sverige och jag fick bara se de två sista låtarna och insåg genast att jag gjort ett stort misstag. Underbar svängig gubbrock!
Plötsligt blir det 1986 och jag går på gymnasiet när två stelbenta britter träder fram med sina sampler och skapar hit efter hit. Jag köpte West end girls på maxisingel våren 1986 och var sen såld under tio års tid.
01.00 på Hawaii. Pet Shop Boys kliver in med en minimalistisk show där de river av hit efter hit.
Neil Tennant på sång och Chris Lowe på keybord är Pet Shop Boys. Med sig på scenen har de två körsångare och en handfull dansare som får det hela att glittra.
Just blandningen mellan exempelvis bombastiska Domino Dancing där plymerna satt som de skulle på dansarna, ner till den minimalistiska Rent är spännande. Under Rent sitter Neil ner med sidan mot publiken samtidigt som en av dansarna sitter på en stol längre in på scenen och spelar mot Neil med en slags mimik.
Två gigantiska huvuden med Neil och Chris rullas in som fond på scenen och plötsligt dyker dansarna upp klängande bakom huvudena. Svulstigheter och pompöseriet under showen ligger, liksom i Pet Shop Boys videos, på gränsen till att bli löjligt. Men så är det med mycket i livet; etiketter och traditioner som måste hållas, utan att egentligen fylla nån slags funktion. Jag ser det som show!
Jag var inte besviken när jag lämnade Hultsfred i kraftigt regn. Kameran har fått stå ut med både damm och regn, men verkar ha klarat uppgiften väl. Det blir nog Hultsfred även nästa år!
Andra bloggar om: hultsfred, hultsfredsfestivalen, pop, rock, festival, the ark, pet shop boys, lisa miskovsky, bilder, foto
9 kommentarer:
Hej Tomas angåeende Pet shop bys spelade dom always on my mind? jag föredrar den givetvis med Elvis jag men jag tycker dom gör den bra roligt då på 80 talet och kunna berätta för dom som gillade dom att det är en Elvis låt dom spelade hälsningar Micke Emmaboda
för övrigt håller jag med dig i analysen av blijett priset./Micke
De körde ju massor med hits och det var regnigt och sent, men jag vill minnas att de körde Always on my mind.
Pet Shop Boys version kom när jag just flyttat hemifrån och bodde i Södertälje och jag har speciella minnen till den låten!
Aldrig i hela mitt liv har jag besökt en musikfestival, inte som Hultsfred eller Roskilde, men åååå, nu har jag.
Tack för alla härliga bilder, herr Jonsson!
Jättefina bilder och bra reportage! Jag tillhör också "den äldre generationen" :-).
En gång har jag varit på festival, i Roskilde 2000, då Pet Shop Boys skulle uppträda på Orange scen. Det blev dock inte av eftersom de ställde in sin föreställning. Kvällen innan, en regnig, blåsig kväll, hade 9 ungdomar omkommit. De blev nertrampade i tumulten framför scenen när Pearl Jam spelade. Som jag skrev, jag var där och jag glömmer det aldrig, glädjen och den godmodiga samvaron innan och chocken dagen efter när omfattningen av olyckan stod klar.
Elisabet: Tack.
qi: Tack. Under tidigt 1990-tal var jag en handfull gånger på Roskilde. Då tyckte jag att Roskilde var mer avslappnat än Hultsfred - det var högre medelålder.
Orangea scenen är verkligen stor och jag har sett storheter som Nirvana, Iggy Pop, Iron Maiden och Bob Dylan där.
Jag minns också glädjeeuforin när Danmark vann fotbolls-em. Marken på absolut hela området skakade när de gjorde mål! Därför kan jag också förstå att det aldrig någonsin går att glömma tragedin under Pearl Jams konsert.
Under årets Hultsfred så var jag ända framme vid kravallstaketet när jag tog närbilderna och det var förvånandsvärt gott om plats och lugn stämning. Delvis för att det var mindre folk i år, men också för att säkerhetsområdet går ut i en tunga i mitten och avdelar publikhavet. Säkerhetsarbetet tog fart efter olyckorna i Roskilde och Hultsfred runt millenieskiftet.
Fina bilder Tomas. Och om jag såg ut som Lisa Miskovsky så skulle även jag hjälpa till om jag fick se ett objektiv :-)Hon fastnar verkligen på bild
Intressant att du kommer ihåg vårt gig i teaterladan -90. Vi tappade ett hjul på turnébussen på vägen dit från ett gig i Danmark och höll bokstavligen på att köra ihjäl oss i smålandsskogarna. Detta ledde till att samtliga bandmedlemmar gick på spriten för att lugna nerverna när vi väl kom fram till festivalen - så där åtta timmar innan gig... Min suddiga minnesbild är ett fullständigt kaos av urtrampade sladdar och falsksång. Men ni i publiken var väl inte helt nyktra ni heller så det kanske jämnade ut sig... /Gunnar, basist i Psychotic Youth när det begav sig.
Det jämnade ut sig ;-)
Det är nog miljön med den lilla scenen och salongen som lutar ner mot scenen som gör att alla konserter där känns kaotiska. Det är helt enkelt bra tryck!
Trevlig sida du har på MySpace! Såg att du hade Lars Aldman med där, han har varit osynlig sedan Lilla Bommen lades ner - ironiskt nog just som alternativmusiken började nå ut.
Skicka en kommentar