Högskolans kammarkör sjöng för studenter

Nu i slutet av vårterminen är det alltid hektiskt. Allt ska slutföras. Till det roligaste hör körframträdandena vid högskolans olika examenshögtider med Högskolans kammarkör. Förra veckan var det Akademisk högtid i Kalmarsalen. Idag var vi tillbaka i Kalmarsalen och sjöng för sjöbefäl och därefter för lärarstudenter i domkyrkan.

Så här snygga är vi när vi ställt upp och känner på ljudet i Kalmarsalen. Idag hade vi också fått medlyssning. När vi kan höra varandra så är det mycket lättare att sjunga.


Sjöbefälen på bryggan och nere i maskinrummet har just fått sina diplom och vi har framfört våra fyra sånger. Störst succé gjorde ett roligt arrangemang på What shall we do with the drunken sailor som fick Staffan Striwe från Rederi Transatlantic att dra efter andan en extra gång när han skulle hålla tal.

Idag var det speciellt. Efter trettio år på Högskolan i Kalmar och lika många år som körledare så tog vår dirigent Monica Strömqvist avsked. Jan Snöberg på Sjöfartshögskolan hade föredömligt förberett med en blomma till Monica.


För min egen del började det hela med att jag gick fel i januari 2003. Jag skulle läsa fem poäng körsång men kursstarten var framskjuten en vecka - utan att jag visste. Men när jag kom till musikhuset den där onsdagskvällen så satt där ett gäng människor som skulle sjunga och jag trodde jag kommit rätt.

Lite misstänksam blev jag dock eftersom de hade pärmar med noter, men jag hängde på. Körledaren Monica gick runt och hälsade och småpratade med alla. När hon kom till mig sa hon att hon förstod att jag kommit fel, men att de behövde basar så det var lika bra att jag stannade kvar. Och nu tillhör jag veteranerna i kören.

Vi har framträtt i Danmark. Och på högskolans olika högtider. Och vi har haft julkonserter. Och vi har fått bra kritik tack vare Monica som drillat oss hårt ända tills hon fått den berömda körklangen från våra stämmor.


Efter att vi framträtt för sjöbefälen smet vi ut bakvägen från den pågående högtiden i Kalmarsalen för att hinna några kvarter bort till Domkyrkan invid Stortorget där vi skulle sjunga för lärarstudenter.

I Kalmarsalen är ljudet stendött och det krävs mikrofoner och högtalare och reverb för att det ska hända något. I Domkyrkan är det tvärtom. Där får vi pausera lite längre för att ljudet ska hinna klinga ut. Det behövs varken mikrofoner eller högtalare till musiken.

Som vanligt stod vi uppe på södra läktaren. Där har man bra utsikt och är ganska diskret från människorna som sitter långt nedanför i koret. Den klassiska Sommarpsalm som börjar med textraden En vänligt grönska rika dräkt har smyckat dal och ängar och därefter Svend Asmussens Oh what a day var vårt bidrag till lärarstudenterna. Sedan kunde Monica lägga ner stämgaffeln och jag vet att det inte bara är jag som kommer att sakna henne - och hon kommer att sakna oss!

Högskolans kammarkör fortsätter till hösten under ledning av Anna Brewitz. Hon har varit med ett år och hört vår klassiskt nordiska körklang. Anna är kompetent och besitter den auktoritet som krävs för att äntra uppdraget, så det blir spännande när vi träffas till hösten!

Andra bloggar om: kalmar, högskolan i kalmar, högskolans kammarkör, kör, musik, kalmarsalen, sjöbefäl, sjöfartshögskolan, domkyrkan