De senaste fyra dagarna har för min del präglats av familjefestivalen Latitud 57 i Oskarshamn. Det är sjätte året som jag är med på festivalen som arrangörens fotograf och det är kanske årets glassigaste fotojobb. Inget annat jobb träffar man så många glada och trevliga människor på.
Föreningslivet är involverat med uppbyggnad och rivning av området. IK Oskarshamn sköter öltälten på området. Sen är det lokala företagare som hjälper till med mycket runt festivalen. Först lite bilder från uppbyggnaden av området. Instängsling, paus i arbetet, lilla scenen och backstageområdet som byggs upp.
Festivalgeneralen Christian Åberg som har koll på allt verkar ovanligt lugn, jag hann till och med ta en bild av honom. Nedanför IK Oskarshamns tränare Fredrik Söderström som ser till att hans lag arbetar när IK:s öltält byggs upp. Det går väl sisådär... IK Oskarshamn ser till att oskarshamnarna inte behöver törsta.
Packade ner två hus i kameraväskan, men använde bara ett hus och enbart vidvinkel. 17-40 mm och 24-70 mm. Jag vill vara nära och ha kontakt med dem jag fotograferar. Det är min bildstil. Nedanför Dregen från Backyard Babies som hoppar över mig, sen Viktor och Samir. Därefter Joey Tempest som visar attityd, men jag blev inte rädd :p
Backstage ser de till att godisskålarna är välfyllda när jag kommer.
En av huvudaktörerna var Niklas Strömstedt. Jag tror det var första gången jag såg honom live. Jag har några enstaka skivor med honom, han slog igenom när jag var typ arton med fågeln de körde över och begravde på vägen från Lidingö. Men hans konsert på Latitud 57 var så jäkla fin. Han var så ödmjuk och levererade hits och pratade om sin pappa, publicisten Bo Strömstredt som avled häromveckan.
Niklas Strömstedt har skrivit många hits som man inte tänker på. Bland annat berättade han historien bakom Byns enda blondin som han skrev till Sven-Ingvars och så körde han Marie i växeln som han skrev tillsammans med Gessle.
Niotusen människor i publikhavet och så mycket kärlek och vänskap. Jag var tvungen att gråta en skvätt, där jag stod mitt ute i folkmassan. Jag är sådär lite känslig av mig...
Konferenciererna väntar bakom lilla scenen där livet inte är så glamoröst. Nedanför Robert och Simone från Radio Oskarshamn.
När Europe laddade för extranumret, och ni vet vilket, hade jag gått upp på tredje våningen i mixertornet och skådade ner över ett publikhav som fick hela Brädholmen att gunga.
Men som sagt, The Final Count down och på söndagen ser det ut så här. Området är i princip nedplockat. Stora scenen var det tydligen ingen brådska med i år, men scenfolket har precis anlänt och börjat plocka ner den scenen också. Den är byggd på ett trailerflak och när scentaket sänks och sidorna viks upp så ser det ut som vilken långtradare som helst.
Christian har varit igång i princip dygnet runt i en vecka och hela tiden ringer mobilen och han fattar beslut och löser problem och däremellen springer han omkring och plockar med saker på området. Ständigt med lika mycket glädje och energi.
Nedanför ytterligare några av funktionärerna som plockar ner backstageområdet för detta år. Varje år tänker jag att det här var mäktigt, går det att överträffa? Vi får se 2017.
Här kan du se nästan 200 bilder från själva festivalen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar